Det där med löpning..

Själva anledningen att jag började jogga var ju att löpning egentligen var den ultimata utmaningen för mig. Jag har gjort otaliga försök och har typ mjölksyrat efter 100m. Men så tog jag mig i kragen i höstas och tränade ordentligt och höll i och äntligen så kunde jag springa mina 5 km, och längre än så till och med! Men så vad hände sen? Jo jag tappade sugen totalt. Att springa loppen var roligt men att ge sig ut och springa i vardagen kändes mest som pest och pina. Så idag var vi nere och sprang banintervaller på 200m och det var bara så himla mycket roligare! Jag som alltid känner mig så tung och otymplig när jag springer långsamt kände mig plötsligt lätt, stark och snabb (åtminstone de första 100m). Så jag tror att det här med distansträning (nåja) blir att lägga på hyllan för mig. Det är ju onödigt att ha så mycket ångest inför varje pass att de knappt blir av, ska däremot fortsätta med intervaller och annan träning!