Jag kan inte förstå att jag bara har hållt på med det här "nya livet" i bara elva dagar. Det känns mycket mycket längre och därför börjar jag bli otålig på resultat. Men det är på både gott och ont den här känslan. På ett sätt känns det bra eftersom jag har kommit in i nya rutiner och jag mår så mycket bättre av att inte hålla på att småäta konstant. Men på ett sätt så känns det ganska förjävligt för jag har precis börjat känna nu att jag verkligen saknar mitt godis och mina chips. Det var som en del av livet och det är lätt att förknippa det mesta med just mat och gott. Särskilt svårt känns det när jag är ensam hemma på kvällarna, förr brukade jag alltid köpa en bit choklad att tugga i mig under kvällen men nu när jag inte längre kan göra det så känns det som lite tomt..? Det låter ju jättehemskt när jag skriver det såhär men godiset har ändå varit lite som en vän som man nu måste bryta med, fast att man egentligen inte vill. Vet inte när det blev såhär riktigt, när jag bodde själv så åt jag aldrig godis på det sättet men när min kille flyttade in så tror jag även att chipsen gjorde det. Problemet med det är ju att han tränar så mycket så att han har problemet att han går ner lätt i vikt och därför kan äta allt såntdär. För mig blir det bara massa extra kalorier som lägger sig runt magen. Som tur är så har han förändrats under åren och äter mycket nyttigare och inte så mycket chips och liknande men för mig har vanan suttit kvar. Men det blir ju så mycket lättare för mig att sluta med det för tänk om han hade ätit massa chips var och varannan dag. Psykisk tortyr!
Men. På lördag ska jag nog äta en semla. Det gäller att slita lite för det goda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar